Hej igen! Nu har det alltså hänt, den trånga vägen. :) Vi åkte till sjukhuset lite efter åtta och var på förlossningsavdelningen hela tiden tills bebisen föddes vid 22:55 finsk tid. Ann-Marie fick nu igångsättningsvätska (kommer inte ihåg vad det heter) direkt i blodet och hade kraftiga värkar hela dagen. Ibland gjorde dom mycket ont men emellanåt fick hon ordentliga epiduraldoser som tog bort smärtan nästan helt även om värkarna fortsatte. En mängd olika barnmorskor och läkare har vi träffat.
Den lustigaste av dom var en anestesi läkare som skulle ge en spruta i ryggen på Ann-Marie. En ung man som påminde om Mr Bean i sitt sätt att arbeta. Först lade han ut sina verktyg i ritual-liknande former på sitt bord och efter att ha tagit på gummi hanskarna så knäppte han händerna och lade armbågarna i magen och väntade på att assistenten skulle göra sin del. Assistenten påminde: "Du har nog inte tvättat ryggen än..?" Läkaren svor och slet av sig handskarna och kastade dom långt ner i sopkorgen. Efter tvätten så gjorde han i ordning sin bedövningsspruta men råkade trycka på den så att han av misstag gav en ordentlig bedövningsdusch åt sitt lilla verktygsbord. Oops! hörde man svagt under andningsskyddet. Det var då jag började be. Som tur var låg Ann-Marie åt andra hållet och var lyckligt omedveten om att Mr Bean just skulle bedöva hennes rygg. Jag talade i det tysta allvarligt med Gud om situationen och att han minsann får hjälpa till här. Han stack in sprutan som fortfarande innehöll lite bedövningsmedel och sa: "Det här tar inte mer än två minuter, om nu allting går normalt." Det där sista tillägget gjorde att jag automatiskt tolkade det ungefär så här: "Jag har gjort fel förr och det kan hända igen!" Han fortsatte "Rör dig inte, sprutan är nu i rätt läge. Förhoppningsvis". Min förtröstan till denne läkare sjönk stadigt för varje nytt initiativ han gjorde och med sina förtroendeingivande kommentarer. Jag hade nästan hellre bedövat själv, eller föreslå att assistenten kanske ville prova den här gången. Men till slut lyckades faktiskt operationen utan svårare komplikationer och min puls gick så småningom ner till normala hastigheter. Mycket ska man vara med om! När jag berättade för Ann-Marie om honom (efter att jag var säker på att hans skift var avslutat) så skrattade vi så mycket att jag trodde barnet skulle komma ut på kuppen.
Nu har jag inte tid att berätta mer, jag måste åka och hämta Robin hos Jarkko och Susanna och sen ska vi hälsa på mamma och lillasyster på sjukhuset.
Vi återkommer!
Hei taas! Nyt se on siis tapahtunut, ahtaalla tiellä. :) Mentiin sairaalaan vähän kahdeksan jälkeen ja oltiin synnytysosastolla koko ajan vauvan synnytykseen saakka klo. 22:55.
Ann-Marie sai nyt käynnistysnestettä (en muista sen nimen) suoraan vereen ja hänellä oli vahvoja supistuksia koko päivä. Välillä sattui paljon mutta välillä hän sai isompiakin epiduraali-annoksia jotka otti pois kivut melkein kokonaan vaikka supistukset jatkui. Paljon erilaisia kätilöitä ja lääkäreitä ollaan tavannut.
Hassuin niistä oli anestesia-lääkäri joka tuli antamaan ruisku Ann-Marien selkään. Nuori mies joka muistutti Mr Beania kun hän teki töitä. Ensin hän laittoi työkaluistaan pöydällensä rituaalisella tavalla ja kun hän oli ottanut kumikäsineet käsiin hän laittoi käteensä ristiin ja kyynärpäät mahaa vasten ja odotti että assistentti tekisi osansa. Assistentti muistutti: "Et ole varmaan vielä pessyt selkää..? Lääkäri kiroili ja repi käsineet pois ja heitti ne syvälle roskakoriin. Pesun jälkeen hän valmisteli ruiskunsa mutta sattui painaa sitä niin että hän vahingossa antoi kunnon puudutusruiskun pienelle työkalupöydälleen. Oops! kuului hiljaa hengityssuojan alta. Siinä vaiheessa aloin rukoilla. Onneksi Ann-Marie makasi toisin päin ja oli onnellisesti tietämätön siitä että Mr Bean just meinasi puuduttaa hänen selkää. Puhuin hiljaa ja vakavasti Jumalan kanssa tilanteesta ja että nyt on erittäin hyvä tilanne tulla auttamaan. Hän painoi selkään ruiskun joka vielä sisälsi vähän puudutusnestettä ja sanoi: "Tämä ei kestä kauemmin kuin kaksi minuuttia, jos kaikki nyt menee normaalisti". Se viimeinen lisäys teki sen että tulkkasin automaattisesti lauseen näin: "Olen tehnyt väärin aikaisemmin ja se voi tapahtua uudestaan!". Hän jatkoi: "Älä liiku, ruisku on nyt oikeassa paikassa. Toivottavasti." Mun luottamus tähän lääkäriin laski jatkuvasti jokaisesta uudesta aloitteesta hän teki ja hänen vakuuttavista kommenteista. Olisin melkein mieluummin puuduttanut itse, tai ehdottanut että ehkä assistentti haluaisi kokeilla tällä kertaa. Mutta loppujen lopuksi operaatio onnistui ilman vakavampia komplikaatioita ja mun pulssi laski pikkuhiljaa normaaliin vauhtiin. Paljon täytyy kokea! Kun kerroin Ann-Marielle hänestä (kun olin varma että hänen vuoro oli päättynyt) me naurettiin niin että luulin että vauva tulisi ulos samalla.
Nyt mulla ei ole aikaa kertoa sen enempää, mun täytyy mennä hakemaan Robinin Jarkolta ja Susannalta ja sitten mennään moikkaamaan äitiä ja pikkusisko sairaalassa.
Palaillaan!
No comments:
Post a Comment